I mötet med kristna kvinnor från Irak ställs jag inför frågan om jag är kristen. Det är första gången jag möter frågan så direkt. Mitt svar kommer rätt snabbt. Innan det når mina läppar har jag värderat frågan vad betyder ordet för mig och vad betyder det för de som frågar – att vara kristen.
Min pappa växte upp i skuggan av en mamma som var religiös. Jag träffade inte min farmor, hon kom från en annan tid född 1872. Hon var från Västergötland och tillhörde schartanisterna – söndagar var det inte utrymme för lek och spel. Min pappa valde att ta avstånd till religion och sa sig vara ateist. Jag blev inte döpt som liten och mina besök i söndagsskolan gav mig inte någon inblick i ett andligt liv. Berättelserna fick inte någon verkan på mig. Konfirmationen som jag valde själv ledde inte heller in till något djup i mig. Jag har själv valt att döpa och konfirmera mig men det var ytliga ritualer.
Ändå tydligare är hur jag såg på min mammas död. Hon bara försvann. Var borta utan att jag hade någon kontakt med henne. Jag deltog inte i några ritualer eftersom jag ansågs för liten och mötte inte någon präst som gav tröstande ord. Det var tomt. Det fanns inte någon religion som gav mig perspektiv eller sammanhang. Bara att det tog slut, på det sätt som min pappa hade valt att förhålla sig.
Jag fick en materialistisk världsbild från min uppväxt och de kristna helgerna som finns i Sverige var avbrott från vardagen när familjen möttes och åt god mat tillsammans.
Påsken som vi pratade om i veckan innebar påskris med fjädrar och påskkärringar, sill och potatis, lax och ägg, påskmust och påskgodis. Rutiner som man gjorde utan att veta varför. Visst har jag vetat att vi firar den för att Jesus dog och uppstod, men vad betyder det – egentligen.
Jag har vuxit upp i ett land med helger baserade på den kristna traditionen. Är jag då kristen? Nej – är mitt svar. Men det här är inte hela historien. För mitt i livet kom jag till ett vägskäl. Den materialistiska världsbilden fungerade inte. Den räckte inte till när livet blev svårt, när jag mötte motgångar. Jag längtade efter barn men det lyckades inte trots skickliga läkare. Helt plötsligt kom en inre röst i mig som ville välja själv, som ville söka efter det som gav mig mening i livet. Och jag upptäckte något nytt i mig själv. Det var inte bara för att tillfredsställa mina behov jag ville ha barn – jag ville göra något för barnet. Ge det min uppmärksamhet, omsorg och kärlek.
Jag lever idag med tankar om att tiden på jorden ger oss möjlighet att få vara i en fysisk kropp och känna dess begränsningar och möjligheter. Jag är jag och du är du – vi är åtskilda. Samtidigt är jag något mer än min fysiska varelse, något som går vidare. Min mamma som dog för mer än 40 år sedan kan finnas med mig – som en känsla av närvaro. Jag inspireras av berättelser från alla kulturer och religioner som ger mig sammanhang och mening, också från ursprungsfolkens berättelser, där det finns närvaro och känsla för naturen och jorden som ett levande väsen. Jag utgår från min egen förmåga att förstå världen med mina sinnen, mitt tänkande och mina känslor och söker att i mitt inre känna vad som klingar som sanning och mänskligt oavsett vilken trosinriktning det är och söker handla därur.
Är jag då kristen? Vad betyder det – egentligen – och vad tänker den som frågar att det innebär. Och eftersom jag tvekar inför betydelsen kan jag inte säga – ja.
